Att göra.

Jag vet inte om det har med de omvälvande omställningarna som skett i mitt (och många andras) liv de senaste åren. Mina hundprommenader i skogen. Eller min historia av att vara i konstant förflyttning och förändring (vi kan prata mer om det sen) Men. Jag reflekterar så mycket mer nu för tiden.

Till exempel reflekterar jag över...

Förresten. Om ni tror att ni skall lära er något nytt och krispigt när ni läser detta så kan ni sluta nu. Jag kommer bara prata om sånt vi alla innerst inne vet. Om sådant som forskare kommit fram till för länge sedan och som "buzzats" om både här och där. Så har du mycket för dig och är en mästare på att prokrastinera så ger jag dig gåvan av några minuter extra genom att säga att du INTE skall fortsätta läsa nu utan göra det som står på din todo lista, eller om du nu är en sån scattered person som mig, det som ligger högst upp i skallen på saker du tänkte hinna med idag. I alla fall. Sluta läs nu om du egentligen har annat för dig. För jag skriver inte om några breaking news här.

...I alla fall så har jag reflekterat över att nutidsmänniskan. Vi. Som lever nu. Närmare bestämt. Särskild då den nutidsmänniskan som jobbar på kontor. Med andra människor. Och kanske också om man är chef. Eller innehar en position där man förväntas leda andra. Vi vet så himla mycket. Herregud vad vi vet mycket. Det finns inget slut på informationsflödet. Och vet vi inte så vet vi exakt hur vi skall hitta information om det vi inte vet. Så himla snabbt går det. På ett killevipp. Så vet vi mer. Om vad vi vill. Vad som helst. Även kanske om sådant vi inte visste att vi ville veta. Och verkligen om saker vi absolut inte ville veta.

Och ändå har vi sällan varit så fulla av tvivel. På oss själva. På våra medmänniskor och på vår omvärld. Vi kikar bakom gardinen i mörkret om någon vi inte sett förut tar en prommenad på vår gata. Vi lider av imposter syndrom till höger och vänster. I politiken finns det två läger där inget av dem går att lita på. Enligt det andra.

Då kommer vi till den andra saken reflekterat över som hänger ihop med att vi vet så mycket. Handlingsförlamning. När vi nu vet så mycket. Varför gör vi inget åt det. Vad det nu är. Vi kan försöka hålla oss till våra organisationer till exempel. Vi har så orimligt mycket kunskap inom de flesta organsiationer. Men vi blir osäkra och undrar om det eller det andra är rätt väg att gå. Så inget blir gjort.

Missförstå mig inte nu. Jag är absolut inte en kunskapsmotståndare. Verkligen inte. Men handlingskraften verkar avta desto mer vi vet (inte en vetenskaplig åsikt och mycket generaliserat)

Jag har ju förmånen att prata med er. Att möta era företag. Se era strategier, visioner och målsättningar. Och det är så fint. Jag är så glad för det. Att det är mitt jobb. Att jag får förtorendet att prata med er om sådana viktiga saker. För attans vilka människor som vet mycket det finns. Det är helt fantastiskt. Ödmjuk är inte ord nog för vad jag känner inför mitt arbete med er.

Men vi tvivlar. Så mycket. Och tror att vi skall lösa saker på egenhand. Jo, för vi vet ju så mycket. Detta borde jag ju klara av. Men där sitter vi. Med hjärtat i halsgropen. Fjärilar i magen. Karuseller av tankar som snurrar. Alldeles ensamma.

För visst känner vi igen att ju mer vi vet desto mer vet vi också att vi inte kan och vet och tror att vi måste lära ännu mer. Men ändå måste saker hända också. Vi måste våga göra. Våga prova. Utan att riktigt veta allt. För att våga detta så måste vi också närma oss varandra, våga vara sårbara, säga att "jag vet inte - vad tror du"? Vi måste lyssna på varandra och lita på varandras erfarenheter och klokskaper. Vi måste söka efter den hjälpen vi behöver. Ensam är inte alltid stark - (men om man är stark så måste man också vara snäll). Och man måste vara modig. Prestigelös. Man måste vilja. Och att göra läskiga saker tillsammans med någon blir ju bara hälften så läskigt!

Jag började läsa en bok i somras. Jo för jag vill ju också veta mer. Lära mig mer. Boken var Blink av Malcom Gladwell. Den handlar (kort) om att vi gör lika bra och lite bättre val/beslut med magkänlsa och intuition som vi gör med massor av information och statistik. För mig var det så befriande att läsa. Att ta in. Att se att det fanns vetenskapliga undersökningar om att kunskap om något ibland var lika bra som vår känsla för något.

Och kanske var det mest det jag ville säga.

Att du behöver inte veta så mycket mer, jag tror du måste våga. Jag tror du måste räcka ut en hand. Säga att du känner dig lite osäker och ensam, säga att du vill ha hjälp. Kanske också vara ödmjuk inför att eventuellt misslyckas. För hur skall du annars lära dig och hur skall saker bli gjorda? Innovation vore inget om vi inte vågade. Genom att testa nytt, kommer det nya saker. I våra organsiationer finns det så mycket processer och dokument som vi måste följa. Jag säger inte att de på något sätt är dåliga eller inte skall följas (herregud, jag har ju skapat massor av sådant i mina dagar). Det jag menar är att vi ibland fastnar i dessa dokument och glömmer bort att faktiskt prata med dem vi skall samarbeta med. Gör det bara. Fråga. På samma sätt fungerar det när du ser någon som faktiskt gör något som du inte alls tycker verkar så genomtänkt, när du tänker att nu har det nog slagit slint helt. Gå inte i spinn över det utan tänk att personen kanske provar något nytt. Kanske blir det fel. Men tillslut blir det nog rätt. Till och med något som är hejdundrandes bra. Fråga om du kan hjälpa till med något. Var inte rädd.

PS. Om du är en doer av rang, då var inte texten direkt menad till dig. Däremot kanske du har funderat över varför du är den enda i organisationen som faktiskt får något gjort, de andra de bara pratarpratarpratar, springer på möten och kommer med nya processer och planer för hur saker skall göras men absolut inget händer. Då kanske du skulle ta någon i handen och fråga om det finns något du kan göra för att underlätta för din kollega? För är vi på samma arbetsplas så måste vi inse att "we are in this together" och sluta tycka att det ena eller det andra är bättre. Tillsammans. Måste detta utvärderas. Med nyfikenhet på den andra personens syn av det som pågår. DS

Nu tror jag att jag reflekterat klart och fick du tankar efter att ha läst detta (långa ibland svamliga) så vill jag gärna höra dem!

Tack för att du läste ända hit.

Nu gör vi!